(från Kvällsstunden vecka 9, 2024)

Hösten 1923, när far å jag låg i skogen å kolade milor.

Vi far till skogen, när vi har plöjt färdigt med åkern hemma. Det var i början på oktober månad, som vi begav oss till skogen å började köra in milor. Det var min bror Edvin, Far å jag å våra två hästar. Vi fick klövja allt, som vi skulle ha med oss, på hästarna utom en del som vi också fick bära själva i kontar, som vi hade på ryggen. Vi fick gå till fots i fyra timmar för att komma dit, så vi var rätt så trötta, när vi kom fram, där vi skulle vara både vi och hästarna.

Stället, som vi var på den hösten, hette Hinsåsen, som ligger ovanför sjön Hinsen. Hö och havre hade vi fraktat på järnväg. Vi körde det med häst till Korsnäs station. Det var cirka 1 ½  mil hemifrån Bengtsheden. Sedan fraktades till Korså station, där en pråm på sjön Hyn fraktade det till Korså bruk. Sedan fick vi hämta det med en eka å ro det över sjön Hinsen till Stenboviken. Det tog ungefär 2 timmar på sjön. Sedan fick vi köra det med släpdrögar, som vi spände efter hästarna. Det tog också 1 ½ timme. Sedan var vi äntligen där med mat åt både hästar å folk så länge, som det varade.

Vi bodde i en kasern, som dom kallade Bäcklinans kolning. Där höll vi till under tiden, vi kolade in alla milorna. När vi kört in alla fem milorna, som vi hade den hösten. Det brukade vi ha mest varenda höst, men den här hösten är en höst, som jag aldrig glömmer. Vi fick börja med att göra iordning kolbottnarna, som vi skulle resa milorna på. Sedan började körningen. Det var Edvin å jag, som fick köra. Far reste in milorna, för det betrodde inte far oss till. Men vi hann ju inte hålla honom med ved, så han måste ju hjälpa oss att bära ihop res, så att vi fick lass. Det gick så där fyra à fem res på ett lass beroende på, hur grov ved det var. Jag kommer ihåg, att vi hade mycket grov björkved det här året, och den var halvrutten, så den gick av under körningen fram till milan. Så det låg en hel del björkstumpar efter släpvägarna. Så far sa: Vad ska det bli för kol av den här veden?

Så kom skogvaktaren dit en dag. Han hette Eriksson å bodde på Korså bruk. Då passade far på å säga åt honom: Vad fan ska det bli för kol av den här björkveden? Du ser, hur det ser ut efter släpvägarna – björkstumpar överallt. Då svarade skogvaktaren: Det skall jag säga dej August, att det blir bättre kol av murken björk, än det blir av rå björk. Å det hade skogvaktar´n rätt i, för det blev bra resultat av den murkna björken, fick vi se, när vi rev ut den milan, som den murkna björken var i. När vi kört in fyra milor, hade vi en kvar. Å på den hade vi inte skottat ut kolstybben än, å det hade smällt till och blivit väldigt kallt. Å vi skulle skotta ut stybben på en söndag, å det var inte roligt, för den var bottentjäla. Så vi fick hugga stora lunnar å bryta sönder den bit för bit. Men det gick det också.

När vi kört in sista milan, fick vi sätta igång å hugga granris å köra fram till alla milorna, som vi skulle ha på kullen, som det heter, så att stybben inte rinner ner i milan. När vi utfört detta arbetet, fick Edvin fara hem med hästarna, å far och jag fick stanna kvar å kullhugga å risa å stybba. Sedan vi stybbat färdigt tre stycken, började vi tända en varannan dag, så inom drygt en vecka hade vi eld i alla fem.

Så då hade vi det rätt jobbigt i fjorton dagar, till milorna kolat till sig. För när man har nytända milor, så kan dom slå av sig en hel del av stybbet, som man måste vara med å se efter å stybba om allt, som dom kastat av sig. Å när man gjort färdigt en gång, så kan den slå ändå värre nästa gång. Å då är det bara att fortsätta med samma arbete igen. De första 4 milorna var inte så farliga att slå, men den sista den var fan lik, för den stybbade vi med så mycket tjälade stybbflak, så den blev så otät. Den tog sån fart, så att den slog och vred sig som en korkskruv, så den låg halvväxt ikull. Det var så, att far gick själv till milan. Å när han kom en bit på vägen, såg han hur det lyste mellan träden. Å då förstod han, att det var något fel, så han sprang med fenixlyktan i handen. För det var klockan 8 på kvällen, så det var alldeles mörkt. Då fick han se, att milan hade vridit sig, så hon nästan låg ikull på en sida å stod rätt upp på andra sidan. Å där var den ren på stybb, så det brann för fullt där i veden. Så han insåg, att han inte kunde göra något åt det själv, så han kom tillbaka till mig i kojan å talade om, att milan slagit, så att hon ligger nästan ikull.

Så nu måste vi iväg å få den tät på något vis. Vi sprang iväg med full fart, å när vi kom dit, så brann det ännu värre än, när far gick därifrån. Då började vi kasta på stybb, men det blev inte bättre, för det var så hett, så det sprakade å brann i stybbet, vartefter vi kastade på. Så då sa far, att du måste springa till Stenbo kasern å få hjälp, annars brinner hon upp helt för oss! Det hade kommit lite snö då natten tidigare, å far sade till mig, att du tar lyktan med dig å springer rakt ner i skogen. Å när du kommer en bra bit ner, så kommer du på en släpväg, som går över en bäck, å det gjorde jag. Å när du kommer tillbaks, så se efter vart du kom ner på vägen nånstans, så att du hittar tillbaks hit. Men det var så lite snö, så det syntes nätt å jämt. Jag sprang hela vägen. Det var väl en dryg kilometer, å när jag kom till bäcken, slog jag ikull mig, å lyktan låg där å blinkade. Men hon slocknade inte, som tur var, för jag hade inte en tändsticka på mig. Så hade hon slocknat, då vet jag inte, hur jag skulle kommit fram i svarta mörkret.

När jag sprungit en bra bit bortom bäcken, fick jag se, det lyste lite svagt där mellan träden, å jag sprang rakt på detta ljus. När jag sprungit en bit, fick jag se sjön Hinsen, som gick öppen utom där i viken, som jag kom ner. Å jag sprang rakt mot ljuset över isen, som lagt två dagar innan. Det gick vägen, fast det knastrade å brakade. Dom såg mig därifrån Stenbo kasern å undrade, vad det var för tokjävel, som kommer springande på sjön, när den nyss lagt. Men dom fick snart se å höra, vad det var för en tokjävel, som kom, å vad han hade för ärende. Jag hade sprungit, så jag nästan inte kunde prata, men jag fick väl ur mig, att milan håller på att brinna opp för oss. Å nu undrar far, om ni vill komma å hjälpa oss å få den tät. En del av dem hade klätt av sig och skulle gå å lägga sig, men det blev full fart på med kläderna å iväg men inte över sjön, för det vågade de sig inte på. För du hade nog bara tur, att du inte åkte i plurret, sade de åt mig, för det gick öppet för två dagar sen. Så vi fick gå ikring den där viken, Stenboviken som den heter.

Å när vi kom på den där släpvägen, som gick över bäcken å en bit därifrån, skulle vi se efter, vart spåren var efter mig, som gick rakt opp till milan, där far var och arbetade för fullt. Det var så lite snö, så vi såg inte spåren efter mig, så vi gick för långt efter släpvägen. Men då sade jag, att nu har vi nog gått för långt, så vi började ropa, å då hörde vi en svag röst. Så vi gick däråt å kom fram till Far, där han arbetat så hårt, så han nätt å jämt kunde prata.

Men så började alla man arbeta med full fart. Vi måste flytta alla stybb-block med störar å göra som en vägg åt det håll, som milan lagt ikull sig. Så till sist så hade vi fått milan tät igen. Klockan var då över halv 12 på  natten. Men då sade far, att nu går vi till kojan å kokar kaffe på det här. Å det gjorde vi alla. Vi var tillsammans 7 st. å hade en koja för två, så jag kommer ihåg, att alla inte kom in utan måste stanna utanför å dricka det spannmålskaffe, som vi hade på den tiden. Men det var ingen, som klagade på det på den tiden.

Sedan den där kvällen var jag så rädd, när jag eller vi skulle gå till den där milan. Men den gick sedan utmärkt bra hela tiden. Jag kommer ihåg, när den där milan väl varit tänd ungefär 14 dagar, kom det en riktig snödämp på 4-5 decimeter, så det blev som en gadd att gå efter till milorna. Far gick mycket ut själv om nätterna å tittade till milorna. Han ville väl inte väcka mig alla gånger, för han tyckte, att jag sov så gott. Men det var nog inte alla gånger, jag sov, fast han trodde det. Det var en natt, när han gick ut, så var jag vaken, fast han trodde, att jag sov. Jag låg där å väntade, att han skulle komma. Men det dröjde, å jag blev ängslig å gick opp å ut å tittade, om jag skulle se någon lykta komma, men jag såg ingen. Då klädde jag på mig, å nu måste jag gå å se efter honom. Men jag hade ju ingen lykta. Men det var ju lite månljust, så jag gav mig iväg efter den där snögadden. Men jag steg bredvid gadden så fort, jag hann. Sedan jag gått en bra bit efter gadden, fick jag se en lykta komma emot, men då fick jag bråttom tillbaka å sprang ändå mer bredvid gadden, men hann tillbaks i kojan, av med kläderna å så ikull i slafen. Å gjorde mig till å sova, som far också trodde, att jag hade gjort hela tiden.

Sedan på dagen efter gick han efter samma gadd å kommer hem å undrade, vad det varit för en, som gått efter gadden å varit på sidan både här å där, men jag sade, att jag visste ingen, som har gått där. För jag vill inte tala om, att det var jag, som varit ängslig för honom, för då hade han skrattat åt mig å undrat, varför jag skulle behöva vara ängslig för honom. Så det fick han aldrig reda på, vad det var för en, som gått där å ramlat.

Nu började det att bli färdigt för utrivning av milan nr 1, som vi tänt först. Det var så, att far kom in till mig i kojan å sade, att nu är det dags att börja med utrivningen, för nu har jag tätat till en av milorna. Så nu får vi börja riva ut den i övermorgon, så nu får du gå till Korså bruk å ringa hem efter Edvin, så han får hjälpa oss med rivningen. Å han kom mycket riktigt dagen efter å pulsade i snön med en stor mjölkkruka å en stor kont på ryggen med mat åt oss alla. Jag kommer ihåg, att han var bra trött, när han kom. Han hade då gått i fyra timmar å burit detta, så jag undrade inte på, att han var trött å slut. När vi började plocka ur konten med maten, så kommer jag ihåg, att far sa, att nu skall få en riktig smörgås med gott smör, som jag väntat på länge. Saken var, att när vi for dit till skogen med hästarna första gången, så hade vi så mycket klövjat på hästarna. Å däribland hade far hängt upp sin rock på selkroken, å i den hade han en fotogenliter i innerfickan. Å den hade läckt, så att det hade gått in i matsäckskonten, där vi hade vårat smör, så det smakade fotogen av smöret. Å vi hade ju inget annat smör, så vi fick ju äta av detta hela tiden. Så detta smör blev drygt, för man åt hellre bara bröd än detta fotogen-smakande smör.

Dagen efter, sedan Edvin kommit dit, så började utrivningen av första milan, å den rev vi nästan ut på dagen. Utom att vi hade litet kvar av bottenvarvet, som vi kallade det, när vi rev efter botten. Så på natten fick vi dela upp vaktpass, så var och en fick sina vakttimmar. Så tidigt på morgonen fick vi alla tre gå ut och bära ihop kolen i en stor hög. Vi började bära ihop vid så där 3-4 tiden på morgonen, å när klockan var mellan 5-6, då var det klart. Då fick vi gå till kojan å vila oss litet, tills det blev ljust. Så började samma arbete på nytt igen, som varade i nästan två veckors tid. Så mycket sova blev det inte under den tiden. När vi rev sista milan, kom det ytterligare en riktig snödämp, så det var nästan en halv meter snö, när vi var klara med utriv-ningen.

Då var det att börja gruva sig för att gå den där långa vägen å den där myckna snön att pulsa i. Men då fick vi tips om, att dom kört med häst åt Karlsbyheden till från Håsjön. Dit hade vi ungefär trekvarts timme att pulsa i snön. Så vi packade några kontar med allt, som vi skulle ha med oss hem, å de blev inte så lätta att bära på ryggen i så lång väg. Vi hade cirka två och en halv mil, om vi tog den vägen över Karlsbyheden, vilket vi också gjorde. När vi kom till Håsjön, då kom vi mycket riktigt på en körväg å fick på andra änden på sjön se 2 hästar, som körde framför oss. Å vi sprang å ropade åt dom, men dom varken såg eller hörde oss. Å det var ju inte så märkvärdigt, att dom inte hörde, för dom hade ju stora pinglor på hästarna. Så vi fick finna oss i att sluta springa å börja knalla som vanligt igen, å det gick ju rätt bra. För då hade vi körväg å gå efter i alla fall. Å när vi kom till Karlsbyheden, hade vi 8 kilometer kvar att gå efter stora landsvägen hem till Uven, som vårt hem hette. Jag kan inte påminna mig, att vi träffade en enda människa på hela den där sträckan på 8 kilometer, som vi varken såg eller träffade. Jag kommer ihåg, när vi kom till Rupstjärn, då hade vi bara 1 kilometer kvar. Då kurkade Edvin å satte sig på vägräcket och sade, att nu orkar jag inget längre. Ja, vi är ju snart hemma nu, sade far. Det hjälper inte sade Edvin å tog av sig konten. Så far å jag fick dela opp det, han hade i den, å han fick gå med tomma konten hem. Så vi kom i alla fall hem så småningom, men då var vi alla bra slut. Å jag kommer ihåg, att vi slog oss ned vid matbordet, å mamma dukade fram mat åt 3 st svarta som negrer. För vi hade inte tvättat oss på hela tiden, sedan vi började med utrivningen. När vi ätit å vilat litet, hade mamma en stor tvättbutt på golvet i köket, som vi fick bada å tvätta oss i, en i taget förstås. Men vi blev inte rena av ett bad, utan vi måste bada flera gånger, innan vi blev riktigt rena. Å riktigt rena blev vi inte förrän efter en vecka åtminstone i ansiktet, för vi var så glosögda. Det gick bort så småningom, när vi tvättade oss varje dag. Så till jul så var vi nog rätt så rena, för vi kom hem en vecka före jul. Ja, då hade Far och jag varit borta hela tiden från, att vi började med inkörningen av milorna å ända, tills dom var utrivna cirka två å en halv månad.

Så hade en 17-åring det på den tiden. Så var det slut på denna berättelse om en kolning år 1923.

Ernst Johansson den 11/12 1973